Det ringde en tjomme..

8.20 på morgonen. Han snackade utpräglad stockholmska och antog snabbt min avslappnade och trashiga stil. "Hur e leeeget?" frågade han, och jag sa att det var la gött. Vi fann varann! Han var killen från storstan, och jag var tanten från Götet...
Sen frågade han om jag valt ny pensionsfond den senaste månaden. Jag kände Ada växa sig enorm i min kropp och svarade som en fullkomlig idiot;
-Va?
Jo, alltså vi förstår ju varför du inte vill placera dina pensionspengar i någon speciell fond, men vi är experter och vi hjälper sådana som du att välja rätt.
När jag hör orden "experter" och "sådana som du" fär jag svåra utslag på kroppen, börjar skaka och hinner tänka "KLASS-FÖRAKT, LURENDREJERI, KAPITALISM" innan jag på bästa Ada-mål svarar att min kaktus är mer expert än den här stockholmarens experter.
Han kan inte längre hålla sig för skratt och önskar mig och kaktusen lycka till i vår jakt på bästa möjliga ppm-poäng.
Jag skickar mina kondoleanser till min pension. Och till den där stackars stockholmska tjommen som visade sig vara så mänsklig. Han blir nog inte långvarig på det företaget...

Kiss-blöjor och Goa

Känner mej gammal och trött. Har ont i en axel, och ibland i hjärtat.
Men snart är det advent, och jul, och nyår.
Och om 20 år ska jag bli pensionär.
Man ska ju inte leva NU, utan SENARE.
Man ska jobba halvt ihjäl sig, gärna stressa maximerat och konsumera tills man spyr.
SEN får man sin belöning. Man får cykla med en kompis i Paris eller kan sitta med sin älskade på en strand på ett varmt ställe.
Fast bara om man placerar sina pensions-pengar på rätt ställe!
Väljer du fel kan du hamna nånstans där de väger din blöja istället för att gå med dig ut i solen.
Jag tänker inte placera en enda jäkla krona i nåt pensions-lotteri! Jag tänker LEVA NU! Och om jag fortfarande kan andas själv och tar mig framåt utan dyr assistans tänker jag ta min älskade man över axeln och lifta ner till något trevligt och lagom varmt ställe. Där ska vi sitta under en kork-ek och lukta på blommorna.
Jag har bara sett Goa-stranden på bilder, men där verkar rätt bra.
Dit ska jag nog. SEN!
Kram på er i höst-rusket!

Kommunpolitik

Jag blev politiskt aktiv, och så småningom kommunpolitiker för några år sedan.
Jag tänkte att jag skulle VERKLIGEN göra skillnad; få slåss för de svaga och utsatta i samhället; få upp ögonen på insnöade, gnidna och griniga människor.
Få vara med att bygga upp kommunen och samhället till ett bättre ställe att vara på.
Efter att ha bevistat ett antal nämndmöten och kommunfullmäktige-möten inser jag att jag inte kan förändra NÅGONTING.
Det snackas ofta om politikerförakt och maktmissbruk hos politiker. Jag vet inte om jag sett någotdera. Jag tycker bara det är tråkigt, meningslöst, oengagerat, ledset.
Det måste finnas andra sätt att göra revolution!

Arbeit macht frei

Hur historielöst är det när den lille killen från Chile, som föddes 1994, säger att hans mamma säger att visst var Pinochet lite jobbig, men han gav i alla fall alla chilenare jobb.
Arbeit macht frei
Arbetslinjen.

Så lattjo!

I DN som kom till oss vid fem-tiden i morse skrev man att Norge borde ta terror-hotet på allvar. Al-quida finns där vi minst anar det.

På radion rapporteras om en högerextremist som låter lite som en taliban.

Ja, och högerextremister finns också där vi minst anar det. De finns överallt, och är kanske ett mycket större hot än bin Laden och alla hans kompisar!

Det kanske är så att det är kvinno-fientliga grupper som försöker spränga oss ur vägen?

Vad består al-Quida av?

Idel män.

Vilka är högerextremister?

Män.

Jag vill inte på något sätt säga att någon av oss är djur....

Men tänk om mänskligheten kunde ta ett steg framåt.

Nu....

Mitt i semestern...

..dyker jag upp. Jag har inget att säga mer än;

• ät vegetariskt
• älska alla
• var mjukare

Glad sommar på er alla!

Bräckelådor till alla!!!

Sedan min far slutade köpa Proletären av Röe-Sven i Tynnered, blivit Bildts kompis på 90-talet och nu sitter och surfar runt på Politiskt Inkorrekt (och tycker att Jimmie Åkesson verkar vara en hyvens kille) har hans farhågor ändå besannats;

han har närt en kommunist vid sin barm!

Kommunist är ett fult ord och får inte användas, inte ens av gamla VPK:are.

Därför gör jag inte heller det.

Det är farsans ord om mig, när jag ställde upp i kommunalvalet för V.

Jag är ”bara” socialist.

Jag tror egentligen att jag och farsan när samma dröm, men han har hittat en annan syndabock.

Där jag ser kapitalism, imperialism, kolonisation ser han outbildade, men ändå smarta, somalier som kommer hit för att leva på vår välfärd. Den är ju VÅR! Och den är vår bara för att vi är födda här! De som inte är födda här har inte gjort sig förtjänt av vår fina välfärd... När jag försöker förklara min ståndpunkt, min syn på det hela, att vi alla är en del av någonting större och mer oöverskådligt och att jag föddes just här är ren tur och att jag inte kan utnyttja Gustav Vasas triumfer på 1500-talet för att förklara min makt börjar han att tala om de tråkiga förorterna i Göteborg där hans stackars svåger måste använda teckenspråk eller arabiska i tvättstugan.

(Hur detta hänger ihop med den somaliska invasionen återstår att se, men han anar en konspiration.)

Men nu är det så här att jag har en skitfin tanke om hur allting kan lösa sig till det bästa, och detta över hela världen! Globalt! Alla kommer att bli glada igen!

Globalisering, here we come!

Lyssna noga nu, för jag säger bara detta en gång.

ALLA SKA FÅ EN BRÄCKE-LÅDA!

En Bräckelåda är ett litet hus med 2x50 kvadrat där man kan leva och bo med minst två barn, (och gärna ett par husdjur om man skulle trivas med det). De byggdes i Bräcke (på Hisingen) och i Gamlestan i Göteborg när det begav sig (säkert också på fler ställen, men det är här jag har min gamla släkt, så detta är bomb-säkert). Ett par hundra kvadrat trädgård runt huset gav utrymme till både tomat-odling, potatisbädd eller bara en stilla granodling.

Volvo och SKF sökte arbetare, och det var jättestort att kunna bygga sitt eget hus och sin egen trädgård, och där kunna odla det man behövde. Detta var på 1930-40-talet, och det var mest svenskar som tog chansen att få det bra efter att ha slavat runt som drängar, pigor, diversearbetare, lösdrivare, småtjyvar i vårt feodalt uppbyggda samhälle. Det var Folkhem och Per-Albin Hansson och paret Myrdahl som fick oss att tro att allting skulle bli bra. Tattar-utredningar, zigenar-fördrivningar och Vipeholmsexperiment var inte något som alla tog del av, utan alla var nöjda och glada.

På 60-talet kom den andra stora boomen! Sverige behövde folk i sin industri! Folk från Norrland, Balkan och Grekland, Finland och Jugoslavien fick komma hit, om de var friska och starka nog. I den vevan visade sig min pappas utbildning passa in, han hade läst in ingenjör på gymnasiet, och han hamnade på en ”flyktingförläggning” i Tumba. Vårby Gård hade massor av jobb för människor från hela världen. Mamma, brorsan och jag kom efter ett tag. Då hade Alfa-Laval fixat en lägenhet åt oss i ett miljonprogram. Lägenheten var jättefin, och jag och brorsan såg till att dela av rummet med en krita vi fått av mamma. Det gick bra, för det fanns två dörrar; en till köket och en till vardagsrummet. Vi hade liksom varsin dörr.

Nu var det inte tal om några trädgårdar; ingen behövde odla sina egna bär eller sin egen frukt; nu fanns ju allt att köpa i förortens ICA eller Konsum. Frysförpackat och hygieniskt, folkhemskt liksom...

Värre skulle det bli; det miljonprogram jag växte upp i var inget mot vad de ungar (och deras föräldrar) utsattes för på 70-talet: en låda 3-rumare på 7:e våningen i utbyte mot en odlad trädgård i Grekland, Kurdistan eller ett bördigt hörn av Afrika gav inget över till fantasin.

Här bor du, här parasiterar du, här dör du!

En del intellektuella ville jämställa oss med invandrarländer som Kanada eller Australien, och andra intellektuella snackade om det globala ansvaret. Igen.

Alltid detta globala ansvar.

Men jag tror att jag har fastnat för det.

Om alla i hela världen får förvalta en Bräckelåda/familj så skulle världen bli ett bättre ställe att vara på!

Halva Sverige består av skog, skog, hedar, skog, skog och mera skog. Vi har massor av fina kustområden, hedar och ängar där inte en själ längre bryr sig om vad som händer.

Tänk om alla människor fick en liten bit mark att bygga sin Bräckelåda på, där de kunde inreda som de ville, odla vad de ville i de där kvadratmetrarna runtomkring och få ”rå sig själva”! Ingen skulle bo på 7:e våningen någonstans (om det inte var deras innersta önskan), och ingen skulle tvingas umgås med någon om de inte ville.

Skulle det vara så att man en stor familj som krävde mera än dessa 100 kvadrat skulle man kunna söka tillstånd att bygga till! Säg att varje barn barn kräver 10 m² till, det betyder att en sju-barnsfamilj skulle kunna bygga ett hus på 150 m².(Detta ser jag som SKITSTORT, då jag känt mig fin i kanten då jag uppfostrat 4 ungar på 128 m² )

Alla människor som tillskansat sig bostäder på flera hundra kvadrat, och som inte hade tillräckligt många barn skulle få sina bostäder inkluderade i statens subventions-system som gav de med flest barn tillträde till dessa hus.

Om alla människor, i hela världen, kunde komma hit och bebygga ”vårt Sverige”, om de vill, så skulle vi kunna bli en blomstrande nation med SÅ mycket glada medborgare, mogna tomater och färska potatisar, och vi hade kunnat spara på anti-depressiva tabletter. Med all den kunskap som finns här, och i resten av världen, skulle vi kunna utföra storverk!

Ingen människa är född att bo på 7:e våningen i något miljonprograms-höghus. Vi föds alla nära jorden! Låt oss fortsätta göra det, någonstans på jorden!

Om vi sedan är från Somalia eller Mellerud; låt oss bara få vara tillsammans!

Det tror jag du vill också, farsan. Egentligen...

Jag har lösningen på alltihopa: 6 timmars arbetsdag!!!

Jag vill inte såga andras idéer eller ideologier, varken när det gäller skolan eller meningen med livet. Jag kan inte trolla fram pengar som inte finns, eller inspektera skolor och rangordna dem med resten av Sveriges skolor. Jag tror inte ens att jag kan få alla pappor att stanna hemma minst lika länge som mammorna med sina späda barn, fast det skulle glädja mig enormt. Men jag tror att 23 år som förälder, 9 år som lärare och 3 år som fritidspolitiker gör att jag i alla fall vågar uttala mig i frågan om vad det är som saknas för våra barn och ungdomar.

Lyckligt lottad

Jag har det senaste året haft förmånen att arbeta på fritids, förutom att jag också undervisat barn i de tidigare skolåren. Jag har varje vardag, ganska stressad, lämnat mina egna två yngsta barn på sin skola, för att sedan arbeta ca 8.00 till 17.00 varje dag. Jag är lyckligt lottad som bara har 20 minuter till jobbet; annars hade jag behövt lämna barnen tidigare och hämta dem ännu senare.

Trötta pedagoger, trötta barn

Jag är glad och tacksam för de pedagoger som har hand om mina barn; de gör ett fantastiskt jobb! Men visst ser jag att de är trötta när klockan börjar närma sig 18.00, då fritids stänger. Mina barn är också trötta, och innan vi kommit hem och fixat fram något näringsriktigt och gott att äta är klockan nästan halv sju. (Det blir ofta något som går fort att laga, och kanske är det inte heller så näringsriktigt alla gånger) Som medveten och ansvarstagande förälder, som jag ändå vill försöka vara, inser jag att vi då har ca 1½ timme på oss att umgås (och hoppas att de inte har några tidskrävande läxor) innan de bör ligga i sina sängar för att orka upp dagen efter igen. Ibland somnar jag själv redan till Bolibompa…

”Vi gör det till helgen”

När ungarna pratar om saker de vill göra ”när vi kommer hem” får jag alltför ofta hänvisa till helgen. ”Vi gör det till helgen” har börjat bli mitt standardsvar, och det gör mig ledsen. Oj, vad mycket vi alltid ska hinna göra till helgen!

Tänk om alla slutade 2 timmar tidigare! Tänk om sista barnet som gick hem från fritids gick klockan 16.00 (eller fritids öppnade klockan 8.00)! Tänk om jag och min man varit hemma redan vid halv fyra; vi hade hunnit både snickra, klättra i träd och brodera, träffa far- och morföräldrar, leka och prata livets allvar innan vi alla var för trötta. (För att inte tala om vilken god och näringsriktig mat vi kunnat laga!) Vi hade orkat upptäcka mycket mer av både den natur och kultur vi lever i!

Tänk om heltid var 6 timmar!

Fler hade kunnat dela på jobben! Fler män hade synts i barnens vardag! Fler hade orkat göra saker tillsammans, både med varandra och med sina barn! Barn och ungdomar hade fått mer tid med de vuxna som står dem allra närmast; föräldrarna (och lite mindre tid med lärare, förskollärare och fritidspedagoger, men det är smällar man få ta). Däremot skulle chansen finnas för alla barn och ungdomar att få hjälp av sina pedagoger, kuratorer, specialpedagoger och skolsköterskor om de behöver! Om deras heltid också vore 6 timmar skulle de kunna göra ett lika ovärderligt jobb som de gör idag, men med bättre ork!

Det här blev inga siffror, budgetar eller pedagogiska handlingsplaner. Inte heller en paketlösning för att sätta Ale, vår haltande kommun, på första plats nästa gång Skolinspektionen kommer på besök. Tyvärr kanske. Men jag tror inte att problemet är så enkelt att lösa! Jag tror inte att eleverna blir mera motiverade att lära sig nya saker för att vi testar den titt och tätt. Och jag tror absolut inte att betyg gör att barn lär sig mer och blir lyckligare människor. Men jag tror att vi alla tillsammans kan åstadkomma mycket mera om vi jobbar lite mindre. Jag tror att vi alla fungerar bättre med mindre stress och mera fri tid! Jag tror att både barn, ungdomar och vuxna skulle tycka att livet var ännu bättre då.

Vi borde alla få jobba för att leva, men inte leva för att jobba!

Sorg

Det var 19 år sedan min man körde ihjäl sig. Jag var 26 år och ville inte tro att det var sant. Jag drömde flera år om att han satt i min ficka; var liten men med mig.

Jag var ensam och bet ihop och kom igen.

Bytte kommun och hem och inriktning. Läste på Komvux, gick på bilskola; skaffade utbildning och körkort.

Gav mig fan på att jag skulle klara det. För mig och barnen!

Fick inga lyckopiller, för att jag varit "missbruks-benägen" i tonåren.

Tackade nej till vidare hjälp.

Gjorde högskoleprovet med höga poäng; läste lärarprogrammet och såg att jag skulle kunna göra skillnad.

Träffade drömprinsen i en kundvagn i Fredrikshavn; det tog fyra år innan det blev en ny liten människa. Vi var så glada; hon såg ut som en ängel. Hon är en ängel! Men en rädd sådan!

När lilla ängeln var ett år och fyra månader fick vi en riktig ängel.

Jag drömde om att flyga ut genom fönstret på översta våningen av Mölndals sjukhus; döda läkaren, krama vårdbiträdet som sparade hår och tog fot- och handavtryck av vår lille son.

Drömde om och om igen om att döda den där läkaren.

Han som pratade om dödkött i kroppstemperatur och om dödkött i frysen;

var tacksam för kuratorn som kom dagen efter och tog i vår son med plasthandskar.

Jag bäddade ner min son i pion-blad. Massor av nallar, foton, hälsningar.

Tog farväl.

Det är tio år sedan.

Såren borde ha läkt.

Det har jag läst om.

Men det gör fortfarande ont.

Så obeskrivligt ont!

Revolution nu!: Omsorg och konsumtion. Ett tidsperspektiv...

Revolution nu!: Omsorg och konsumtion. Ett tidsperspektiv...: "När jag slutade gymnasiet 1984 fick jag jobb direkt. Jag kopierade gamla papper på ett kontor, som skulle skannas in på microfiler; jag mon..."

Omsorg och konsumtion. Ett tidsperspektiv...

När jag slutade gymnasiet 1984 fick jag jobb direkt.
Jag kopierade gamla papper på ett kontor, som skulle skannas in på microfiler; jag monterade kylskåp, packade papper och gjorde tavelramar på olika fabriker.
Man kunde nämligen byta jobb om det var allt för tråkigt, eller bara man hade en fånig förman... När jag berättade på AF att jag ville bli fritidsledare när jag blev stor ordnade de en praktikplats med "ungdomslön" - som man kunde klara sig på! - i ett halvår!
Sedan flyttade jag till en annan stad, och där skrek man efter folk i vården och hemtjänsten. Jag la fritidsledar-drömmen på hyllan och jobbade med gamlingar i stället.
I hemtjänsten var vi nästan alltid två som besökte de gamla. När den ene pratade med den lilla tanten eller farbrorn lagade den andra mat, eller hängde tvätt eller något annat som behövde göras.
Några som vi gick hem till hade trädgård; vi hann koka äppelmos som sedan blev efterrätt till den lilla gumman i en vecka framåt.
På onsdagar ordnades dans för alla de gamla som vi besökte. Många ville gå; några gick själva, andra blev hämtade av Färdtjänsten.
Gamle Erik, som jag frostade av frysen för, ville hemskt gärna gå. Han var nämligen kär i den lilla Asta, som han träffat där tidigare. Innan hon kom iväg ville hon bli kammad, och ofta hade hon på sig den lilla röda hatten som hon visste att Erik blev så glad av.

Det hade hunnit bli 1987, och jag var jätteinponerad av min pojkväns färgteve. Den var inte ny - den var absolut inte platt - men det var rätt ovanligt att man som 20-åring kände sig manad att köpa helt nya saker. Ganska många kände nån som kunde laga grejer också. Min pojkvän var bilmekaniker, och det var tur för vår bil var inte direkt ny...
Fick man för sig att köpa en NY teve kunde man gå till några rätt flashiga ställen och titta. Vi köpte aldrig någon ny teve, men vi investerade i en tvättmaskin! Det var stort! Vi hade inte råd att betala den kontant och bad att få avbetala. Då var vi tvungna att ha borgenär på lånet. Liiite förnedrande, men vi klarade av att betala den även om det tog lite tid...

2007 hoppade jag in och arbetade i hemtjänsten igen. På två timmar skulle jag se till att få upp ca 10 gamlingar. Påklädning, bäddning, ladda kaffet; Nästa! Vi var bara två om det var en väldigt "tung" gamling, en som inte orkade ta sig upp eller ner i sängen själv. Till lunch skulle vi så värma lunchlådorna, som kommunen skickar ut en gång i veckan. Plastförpackning, in i micron; disken tar kvällspatrullen. Nästa!

Jag har förstått att 2011 är det mera "slimmat med personal" än det var för 4 år sedan...

2011 ska jag köpa en grej till ungarnas dator. Vi åker till en av alla dessa enorma köpkomplex där man har "ALLT, + pressade priser!"
Affären är full av saker! OCH expediter! I varenda liten vrå står någon i svarta byxor och vit skjorta. De har en skylt på sig; "Vad kan jag hjälpa till med?"
Jag vet vad jag vill ha, men för att vara snäll mot en av de sysslolösa svartvita frågar jag om detta verkligen är rätt grej. "Jo, det tror jag absolut", säger han och jag vet inte om jag litar på honom riktigt. Jag skulle kunna fråga en annan, för det står killar och tjejer överallt som ser ut som om de vill ha något vettigt att göra på jobbet.
Men jag klarar det inte! Situationen är så absurd; Vad gör alla dessa stackare här? Så fort man stannar och tittar lite på något närmar sig en sån där stackare! En är tillochmed utklädd i kock-kläder och vill inget hellre än att tvinga på mig en "alltigenom supereffektiv och smäcker wok". Jag vill inte ha nån wok, jag behöver ingen teve! Till slut väljer jag att titta ner i golvet för att slippa säga "nej tack, jag bara tittar".
Jag beger mig till kassan. Där är de två! En slår in priset, den andre ger mig kvittot och stoppar grejen i en påse...

Mina två äldsta ungar, som båda fyllt 20, fick inget jobb efter gymnasiet. Den ene valde att flytta för att läsa på högskola. Den andre har fått en "coach" på AF, som tvingar honom att söka ca 300 jobb som telefonförsäljare, men han är verkligen ingen försäljare! Iallafall kan han inte tvinga på folk saker som de inte vill ha. Han har lyckats få lite vikariat på olika skolor...

(som han ju inte är utbildad för, men där är man tydligen inte så noga. Tänk om man rekryterade läkar-vikarier på samma premisser; vem hade vågat gå till vårdcentralen?)

Tänk om kommunerna kunde ha den budget de hade för 30 år sedan! Tänk om vården och hemtjänsten var lika personal-tät som de vinstdrivande multinationella företagen som vill få oss att känna att vi behöver ALLT de har på sina hyllor!

Tänk vad mycket ALLT de gamla skulle kunna göra med hjälp av dessa hjälpsamma ungdomar! Gå ut och gå, spela boule, gå och handla, fika i en skogsdunge, träffa andra gamla (och andra unga!), gå på café.... vad de vill!

Tänk om pengarna fanns där de borde!

Gå ner 7 kilo på två dagar!

Gå ner 7 kilo på 2 dagar!

Alla dessa förkortningar för olika mirakelkurer som ska ge oss den ultimata trollformeln för att bli smala, vackra, lyckliga i ett litet kick!
De lovar guld och gröna skogar bara vi äter 90 kilo kött, eller 50 kilo frukt, eller två gram hibiskus-tran från en växt i inre Mongoliet. Allt går att beställa i respektive webshop:allt kan göra dig lycklig bara du köper hela kittet!

Jag kan bli så less på hela verksamheten, och eftersom jag är född till skeptiker försöker jag förstå vad det är för skit som vill göra oss så beroende av Den ultimata lösningen, som ska göra oss ultimat lyckliga "ever after".

När jag haft det jobbigt i livet har jag ibland önskat att bli lobotomerad; för att slippa känna, tänka, vilja så mycket. Att få lämna över ansvaret till någon annan, en auktoritet av något slag (gud, en diktator, en med alla svar) skulle kunna vara lösningen för alla förvirrade, ledsna, svikna, skamfyllda stackare...

När jag tillfrisknar från min melankoli inser jag att alltihopa inte kan vara en slump.

Varför ska vi leka stenåldersmänniskor och käka DI just när folk börjar ifrågasätta den absurda och förnedrande djurhållningen?
När världen diskuterar hur vi ska nära hela jordens befolkning när så många framhärdar i att äta nötkött från kor i skövlade regnskogar, och inser att vi måste äta mera spannmål; då hoppar nån gubbe-i-lådan upp och snackar om "kött-dieten".

Varför ska vi vara så rädda för kolhydrater när det visar sig att det är kolhydraterna som bygger upp vår hjärna.

Kan det vara så att det är meningen att vi ska fortsätta trycka i oss kött, för att göda industrin kring McDonalds, och ABSOLUT inte äta spannmål.

För om vi gör det kommer våra hjärnor att kunna förstå svåra beslut, och HELA världen kan fortsätta leva.

Jag vill fortsätta använda min hjärna, jag vill inte bli lobotomerad.
Och jag vill att hela världen ska få leva.

Därför äter jag inte djur.

Och därför tänker jag inte heller bara äta blåbär, eller vad det var min yoga-lärare försökte pådyvla mig sist.

-Du, jag äter fortfarande kolhydrater, sa jag. Jag är inte dum i huvudet.
-Inte ännu...

Arbetslinjen

Arbetslinjen gör att vi som har jobb jobbar som grisar. Organisationen är slimmmad; vi gör mer och mer för att göra chefen/kommunen/bolaget glada. De där gubbarna/tanterna som man visste var borta på måndagar är borta ur organisationen. Vi har slimmat. Vi är effektiva! Vart de där gubbarna och tanterna tog vägen är väl inte vårt problem? De är borta. De finns nog inte mera. Vad skönt; alla har det bra!
Fas 3?
Jaha.
Men det angår ju inte mig.
Jag måste ju tänka på mig själv.
Jag har ju jobb-avdrag.
Jag borde söka Rut och Rot och kakla om mitt badrum.
Och köksö har jag läst ska vara det som samlar familjen i köket.
I mitt kärnfamilj är allt som det ska.

Död son

Den 14 juni 2001 ville min kompis att vi skulle mobilisera för EU-toppmötet i Göteborg. Jag var taggad; jag ville gå upp på något tak och skjuta Bush.
Jag var hos barnmorskan; allt var lugnt, bäbisen levde och ville ut strax. Beräknad förlossning 28 juni 2001.
18 juni var vi hos läkaren, min dotter hade vattkoppor. Vi blev hemskickade.
19 juni var vi hos tandläkaren med den andra dottern. Jag mådde dåligt.
19 juni gick min slempropp. Jag ringde BB och berättade. De sa att det inte är så enkelt, att det kan vara så att barnet mår bra ändå. Jag nöjer mig.
19 juni på kvällen var det italiensk thriller på tv; jag satt där med min mage och kände att det inte var som det brukar vara. Somnar gråtande.
20 juni.
7.00 Vaknar gråtande. Det känns fel, det gör ont.
8.00 Min man inser att han borde stanna hemma.
9.00 Vi åker in till BB
10.oo De säger att bäbin är död
11.00 jag vill dö
12.00 förlossningen startar
14.00 Lille älskade Tim föds. I säte, han väger 3000 gram. Han är död. Vi lämnas ensamma med vår döde son. Jag går ut på balkongen. Jag röker. När en barnmorska förstår att jag mist en son berättar hon om sina barn som hon läntar efter nu, och då tröstar jag henne. Hon berättar om sina barn. De är 2 och 5 år. Hon är ledsen.
15.00 Jag ber om en dusch för mig själv
16.00 Jag ber om att få kläder till Tim. Man berättar att det kommer en kurator i morgon. Tim kan läggas i kylen, kläder kan vi fixa till i morgon och de här sömntabletterna är bra. Bör inte blandas med alkohol.
19.00 De stoppar in Tim i kylen, och vi blir hemskickade.
Jag tog ingen tablett.
Jag drack ingen alkohol.
Men jag drömde;
jag födde min döda son igen och igen
Jag dödade igen
och igen.

Värdegrunder

Trots Jan Björklunds hysteriska utspel i diverse utbildningsfrågor (som han inte har utbildning för) är skolans värdegrund fortfarande ganska solidarisk. Det handlar om samarbete, jämlikhet, medkänsla, solidaritet, demokrati. Vi lär eleverna att se till alla människors olika särart; att ge alla människor samma värde oavsett ursprung, hudfärg, sexuell läggning, kön, ålder, klasstillhörighet, skostorlek etc etc. Vi lär eleverna att de har ett värde; att DE är viktiga, att DE kan göra skillnad oavsett var de är sprungna ur.
Sen kommer de ut i "verkligheten", som ger dem som har de rätta kontakterna, den rätta hudfärgen, det rätta efternamnet, rätt sexuella läggning och rätt kön både bättre betalda jobb och bättre förutsättningar att lyckas i livet.
I förskolan och skolan jobbar idealisterna, som försöker göra det uppväxande släktet till empatiska och inkännande medmänniskor.
I "verkligheten" tar realisterna över; de som vet att starkast vinner och att en del får man faktiskt offra.
Idealisten kämpar som djur, men hur trovärdig är du i en 15-årings ögon med 4 års högstudie-utbildning och 25000 i månadslön?

Det nya arbetarpartiet

Vi har ett omval i Västra Götaland. Vi ska välja blått eller röd-grönt. Det handlar mest om vården och kollektivtrafiken. I min egen kommun har vi nu, med de nya arbetarnas hjälp, infört LOV. Lagen Om Valfrihet. Man ska få välja vem som ska vårda en, och man ska få välja vem som kommer hem till en i hemtjänstens tjänst. Man kan välja en från kommunen, eller så kan man välja någon annan. "Någon annan" kommer inte från himlen, utan har levt och arbetat i kommunen. Hon (det är ofta en hon, konstigt va?) har jobbat inom kommunen, men har inte fast jobb eller så har hon inte heltid. Men hon tänker att det privata företaget verkar så bra, så hon söker sig dit. Hon kommer nu tillbaka till de vårdtagare i kommunen som behöver hjälp med sin vardag. Hon hoppas bli vald.
Jag hoppas att vårdtagarna inte väljer henne.

Kadaffis barnbarn!

Letar förtvivlat efter bilder på Kadaffis barnbarn som mördades av Nato i helgen. Sonen var 29 år gammal, så hans barn var säkert inte ens tonåringar. Varför skrivs det inget om detta? Jag tycker det är otäckt; här har vi en supermakt som gör saker som om en annan nation hade gjort det skulle vara terror på hög nivå. Nu görs det av en supermakt som sätter agendan.
Jag får ont i magen.
När Barak Obama blev president i USA var jag en av dem som satt tårögd framför tv:n och trodde att det skulle bli andra bullar nu.
Jag är ledsen, och jag gråter av sorg idag.

Nu har USA:s regering befriat världen från ännu en skurk!

Detta läser vi om i tidningarna, och i tv kan vi se moderna amerikaner dansa på gatorna för att Usama bin Ladens kropp är oskadliggjord och sedan dumpad i havet.
CIA skryter om att de hittat den onde mannen tack vare vatten-tortyr på Guantanamo, och försvarar därför metoden att sken-dränka människor för att få dem att prata.
Fredspristagaren Obama är en hjälte, och Aftonbladet har en web-camera som visar "live från Ground Zero".

Ska man skratta eller gråta?

På 1980-talet när Sovjet redan plågat Afghanistan ett bra tag skickade CIA och Saudiarabien vapen för fyra miljarder för att slå ner kommunismen som hägrade om Sovjet skulle vinna kriget. De vapnen och pengarna blev grunden till al-Qaida, där bin Laden och andra glada män i skägg fick användning för sina CIA-utbildningar.

Det stora landet i väst har lyckats dramatisera sin egen TV-serie! Och som vanligt vill man vara hjälten. Det blir de säkert, för tittarna minns inte avsnitten från 1980-talet.

Och man slapp följa upp den jobbiga clif-hangern med Kadaffis 3 små barnbarn som NATO tog livet av i helgen...

En skäggig gammal farbror är dödad idag.

Jag hörde på radion att det behövdes 20 amerikanska soldater, ett gång helikoptrar och 40 minuters jobb för att ta livet av Usama bin Laden.

Ubama berättar stolt på radion att de nu oskadliggjort mannen som dödade flera tusen män, kvinnor och barn för tio år sedan, den 11 september.

Varför sköt de honom inte bara i foten? Då hade han ju kunnat berätta vad han kan och vet, och med vilka han samarbetat, till exempel?

På Aktuellt visas bilder när amerikaner firar som om de vunnit ett krig. Men ska man fira att en stor krigsmakt, den störste i världen, lyckats ta livet av en gammal skäggig gubbe? "Man krävde hämnd, och nu har man fått det", säger reportern.

Jaha; är allt bra nu då?
Finns det inte något som heter krigsrätt?
Måste inte alla länder följa den?

Jag vill ha en bra vård utan vinstintressen!

Jag ringer min Vårdcentral och vill ha kontakt med den läkare som jag hade kontakt med i december. Han är vänlig, förtroendeingivande och tillmötesgående. Han hjälper mig i min tillbakagång i arbetet; vi har en fin plan som han och jag är överens om. Jag träffar honom, och jag känner mig trygg.

Efter 6 veckor behöver jag ringa vårdcentralen igen. Jag vill ha tag i MIN läkare, jag vill prata med HONOM, för jag har berättat så mycket för honom, vi har diskuterat så mycket. Han och jag vet hur jag ska komma tillbaka till jobbet, han och jag vet hur jag känner mig. Jag ringer vårdcentralen igen, och söker min läkare.

Han har slutat.
Jag blir lite rädd.
Jag har sett på TV och läst på nätet hur man behandlar utbrända, trötta, cancersjuka.
Jag vill inte bli illa behandlad; jag vill bli frisk och kunna fungera och jobba igen!

Jag får en ny läkare; jättegullig. Hon hjälper mig med min sjukskrivning och återgång till arbete. Vi gör en plan tillsammans med mer och mer övergång till arbete. Hon är klok och ger mig trygghet. Hon är min nya läkare på Vårdcentralen, och jag känner att hon vill mig väl.

I mars får jag en skrivelse från Försäkringskassan. De vill ha ett intyg från Vårdcentralen. Jag ringer till Vårdcentralen och vill boka en tid med min läkare, hon som nu är min trygghet i en lite krånglig värld. På Vårdcentralen säger de att min läkare slutat. Kan jag kanske ringa någon annanstans? Kan jag kanske själv förhandla med Försäkringskassan? Kanske kan jag återkomma om en vecka? De har det lite jobbigt med datasystemet just nu…

Kompisen, och jobbarkompisarna, berättar hur bra det funkar på den privata vårdcentralen nära jobbet. Hur direkt de få hjälp, hur de direkt får frågor om hur de mår i HELA KROPPEN, hur väl det PRIVATA tar hand om dem.

Som vänsterpartist blir jag ledsen, rädd och förbannad! För jag vill ha en VÅRD UTAN VINSTINTRESSEN, en vård som ser HELA MIG, varje gång jag är på Vårdcentralen.

Jag vill ha en vård som värnar mig, men jag vill också ha en vård som tar hand om de människor som jobbar där. Jag vill ha medarbetar-inflytande, jag vill ha en personal som jobbar där för mig, för varandra och alla andra som är listade i min ort.

Jag vill ha en Vårdcentral som vet vad de sysslar med, som är där för mig. Inte bara när jag är LITE sjuk, utan när jag är sjuk på riktigt.

Jag vill ha en Vårdcentral som jobbar för SITT EGET BÄSTA, för att personalen själva ska känna trygghet och kontinuitet i sitt arbete. För att de ska känna att de har läkare och vårdpersonal som jobbar där för att de vill det.

Jag vill hs en vårdcentral som jobbar för ALLAS BÄSTA, för att personalen trivs med vad de håller på med, för att de kan påverka sina insatser och för att de VILL TA HAND OM OSS! Vi som är patienter, vårdtagare, hjälpsökande.

Jag vill ha en vård utan vinstintressen och med en human och personlig omsorg om individen.

Jag vill att vi ser över vården och omsorgen i kommunen och i landstinget, för att ge medborgarna DEN BÄSTA VÅRD SOM FINNS I DENNA VÄRLDEN!
Lösningen är inte privatisering; lösningen är humanisering!
För både personal och patienter.

Kungen fyller år!

Han fyller 65 år. Lennart i Skogstorp fyller också år idag, säger yngsta dottern. Grattis till er, båda två, säger jag som är helt ny i bloggosfären! Kram till er allihop!