Gå ner 7 kilo på två dagar!

Gå ner 7 kilo på 2 dagar!

Alla dessa förkortningar för olika mirakelkurer som ska ge oss den ultimata trollformeln för att bli smala, vackra, lyckliga i ett litet kick!
De lovar guld och gröna skogar bara vi äter 90 kilo kött, eller 50 kilo frukt, eller två gram hibiskus-tran från en växt i inre Mongoliet. Allt går att beställa i respektive webshop:allt kan göra dig lycklig bara du köper hela kittet!

Jag kan bli så less på hela verksamheten, och eftersom jag är född till skeptiker försöker jag förstå vad det är för skit som vill göra oss så beroende av Den ultimata lösningen, som ska göra oss ultimat lyckliga "ever after".

När jag haft det jobbigt i livet har jag ibland önskat att bli lobotomerad; för att slippa känna, tänka, vilja så mycket. Att få lämna över ansvaret till någon annan, en auktoritet av något slag (gud, en diktator, en med alla svar) skulle kunna vara lösningen för alla förvirrade, ledsna, svikna, skamfyllda stackare...

När jag tillfrisknar från min melankoli inser jag att alltihopa inte kan vara en slump.

Varför ska vi leka stenåldersmänniskor och käka DI just när folk börjar ifrågasätta den absurda och förnedrande djurhållningen?
När världen diskuterar hur vi ska nära hela jordens befolkning när så många framhärdar i att äta nötkött från kor i skövlade regnskogar, och inser att vi måste äta mera spannmål; då hoppar nån gubbe-i-lådan upp och snackar om "kött-dieten".

Varför ska vi vara så rädda för kolhydrater när det visar sig att det är kolhydraterna som bygger upp vår hjärna.

Kan det vara så att det är meningen att vi ska fortsätta trycka i oss kött, för att göda industrin kring McDonalds, och ABSOLUT inte äta spannmål.

För om vi gör det kommer våra hjärnor att kunna förstå svåra beslut, och HELA världen kan fortsätta leva.

Jag vill fortsätta använda min hjärna, jag vill inte bli lobotomerad.
Och jag vill att hela världen ska få leva.

Därför äter jag inte djur.

Och därför tänker jag inte heller bara äta blåbär, eller vad det var min yoga-lärare försökte pådyvla mig sist.

-Du, jag äter fortfarande kolhydrater, sa jag. Jag är inte dum i huvudet.
-Inte ännu...

Arbetslinjen

Arbetslinjen gör att vi som har jobb jobbar som grisar. Organisationen är slimmmad; vi gör mer och mer för att göra chefen/kommunen/bolaget glada. De där gubbarna/tanterna som man visste var borta på måndagar är borta ur organisationen. Vi har slimmat. Vi är effektiva! Vart de där gubbarna och tanterna tog vägen är väl inte vårt problem? De är borta. De finns nog inte mera. Vad skönt; alla har det bra!
Fas 3?
Jaha.
Men det angår ju inte mig.
Jag måste ju tänka på mig själv.
Jag har ju jobb-avdrag.
Jag borde söka Rut och Rot och kakla om mitt badrum.
Och köksö har jag läst ska vara det som samlar familjen i köket.
I mitt kärnfamilj är allt som det ska.

Död son

Den 14 juni 2001 ville min kompis att vi skulle mobilisera för EU-toppmötet i Göteborg. Jag var taggad; jag ville gå upp på något tak och skjuta Bush.
Jag var hos barnmorskan; allt var lugnt, bäbisen levde och ville ut strax. Beräknad förlossning 28 juni 2001.
18 juni var vi hos läkaren, min dotter hade vattkoppor. Vi blev hemskickade.
19 juni var vi hos tandläkaren med den andra dottern. Jag mådde dåligt.
19 juni gick min slempropp. Jag ringde BB och berättade. De sa att det inte är så enkelt, att det kan vara så att barnet mår bra ändå. Jag nöjer mig.
19 juni på kvällen var det italiensk thriller på tv; jag satt där med min mage och kände att det inte var som det brukar vara. Somnar gråtande.
20 juni.
7.00 Vaknar gråtande. Det känns fel, det gör ont.
8.00 Min man inser att han borde stanna hemma.
9.00 Vi åker in till BB
10.oo De säger att bäbin är död
11.00 jag vill dö
12.00 förlossningen startar
14.00 Lille älskade Tim föds. I säte, han väger 3000 gram. Han är död. Vi lämnas ensamma med vår döde son. Jag går ut på balkongen. Jag röker. När en barnmorska förstår att jag mist en son berättar hon om sina barn som hon läntar efter nu, och då tröstar jag henne. Hon berättar om sina barn. De är 2 och 5 år. Hon är ledsen.
15.00 Jag ber om en dusch för mig själv
16.00 Jag ber om att få kläder till Tim. Man berättar att det kommer en kurator i morgon. Tim kan läggas i kylen, kläder kan vi fixa till i morgon och de här sömntabletterna är bra. Bör inte blandas med alkohol.
19.00 De stoppar in Tim i kylen, och vi blir hemskickade.
Jag tog ingen tablett.
Jag drack ingen alkohol.
Men jag drömde;
jag födde min döda son igen och igen
Jag dödade igen
och igen.

Värdegrunder

Trots Jan Björklunds hysteriska utspel i diverse utbildningsfrågor (som han inte har utbildning för) är skolans värdegrund fortfarande ganska solidarisk. Det handlar om samarbete, jämlikhet, medkänsla, solidaritet, demokrati. Vi lär eleverna att se till alla människors olika särart; att ge alla människor samma värde oavsett ursprung, hudfärg, sexuell läggning, kön, ålder, klasstillhörighet, skostorlek etc etc. Vi lär eleverna att de har ett värde; att DE är viktiga, att DE kan göra skillnad oavsett var de är sprungna ur.
Sen kommer de ut i "verkligheten", som ger dem som har de rätta kontakterna, den rätta hudfärgen, det rätta efternamnet, rätt sexuella läggning och rätt kön både bättre betalda jobb och bättre förutsättningar att lyckas i livet.
I förskolan och skolan jobbar idealisterna, som försöker göra det uppväxande släktet till empatiska och inkännande medmänniskor.
I "verkligheten" tar realisterna över; de som vet att starkast vinner och att en del får man faktiskt offra.
Idealisten kämpar som djur, men hur trovärdig är du i en 15-årings ögon med 4 års högstudie-utbildning och 25000 i månadslön?

Det nya arbetarpartiet

Vi har ett omval i Västra Götaland. Vi ska välja blått eller röd-grönt. Det handlar mest om vården och kollektivtrafiken. I min egen kommun har vi nu, med de nya arbetarnas hjälp, infört LOV. Lagen Om Valfrihet. Man ska få välja vem som ska vårda en, och man ska få välja vem som kommer hem till en i hemtjänstens tjänst. Man kan välja en från kommunen, eller så kan man välja någon annan. "Någon annan" kommer inte från himlen, utan har levt och arbetat i kommunen. Hon (det är ofta en hon, konstigt va?) har jobbat inom kommunen, men har inte fast jobb eller så har hon inte heltid. Men hon tänker att det privata företaget verkar så bra, så hon söker sig dit. Hon kommer nu tillbaka till de vårdtagare i kommunen som behöver hjälp med sin vardag. Hon hoppas bli vald.
Jag hoppas att vårdtagarna inte väljer henne.

Kadaffis barnbarn!

Letar förtvivlat efter bilder på Kadaffis barnbarn som mördades av Nato i helgen. Sonen var 29 år gammal, så hans barn var säkert inte ens tonåringar. Varför skrivs det inget om detta? Jag tycker det är otäckt; här har vi en supermakt som gör saker som om en annan nation hade gjort det skulle vara terror på hög nivå. Nu görs det av en supermakt som sätter agendan.
Jag får ont i magen.
När Barak Obama blev president i USA var jag en av dem som satt tårögd framför tv:n och trodde att det skulle bli andra bullar nu.
Jag är ledsen, och jag gråter av sorg idag.

Nu har USA:s regering befriat världen från ännu en skurk!

Detta läser vi om i tidningarna, och i tv kan vi se moderna amerikaner dansa på gatorna för att Usama bin Ladens kropp är oskadliggjord och sedan dumpad i havet.
CIA skryter om att de hittat den onde mannen tack vare vatten-tortyr på Guantanamo, och försvarar därför metoden att sken-dränka människor för att få dem att prata.
Fredspristagaren Obama är en hjälte, och Aftonbladet har en web-camera som visar "live från Ground Zero".

Ska man skratta eller gråta?

På 1980-talet när Sovjet redan plågat Afghanistan ett bra tag skickade CIA och Saudiarabien vapen för fyra miljarder för att slå ner kommunismen som hägrade om Sovjet skulle vinna kriget. De vapnen och pengarna blev grunden till al-Qaida, där bin Laden och andra glada män i skägg fick användning för sina CIA-utbildningar.

Det stora landet i väst har lyckats dramatisera sin egen TV-serie! Och som vanligt vill man vara hjälten. Det blir de säkert, för tittarna minns inte avsnitten från 1980-talet.

Och man slapp följa upp den jobbiga clif-hangern med Kadaffis 3 små barnbarn som NATO tog livet av i helgen...

En skäggig gammal farbror är dödad idag.

Jag hörde på radion att det behövdes 20 amerikanska soldater, ett gång helikoptrar och 40 minuters jobb för att ta livet av Usama bin Laden.

Ubama berättar stolt på radion att de nu oskadliggjort mannen som dödade flera tusen män, kvinnor och barn för tio år sedan, den 11 september.

Varför sköt de honom inte bara i foten? Då hade han ju kunnat berätta vad han kan och vet, och med vilka han samarbetat, till exempel?

På Aktuellt visas bilder när amerikaner firar som om de vunnit ett krig. Men ska man fira att en stor krigsmakt, den störste i världen, lyckats ta livet av en gammal skäggig gubbe? "Man krävde hämnd, och nu har man fått det", säger reportern.

Jaha; är allt bra nu då?
Finns det inte något som heter krigsrätt?
Måste inte alla länder följa den?

Jag vill ha en bra vård utan vinstintressen!

Jag ringer min Vårdcentral och vill ha kontakt med den läkare som jag hade kontakt med i december. Han är vänlig, förtroendeingivande och tillmötesgående. Han hjälper mig i min tillbakagång i arbetet; vi har en fin plan som han och jag är överens om. Jag träffar honom, och jag känner mig trygg.

Efter 6 veckor behöver jag ringa vårdcentralen igen. Jag vill ha tag i MIN läkare, jag vill prata med HONOM, för jag har berättat så mycket för honom, vi har diskuterat så mycket. Han och jag vet hur jag ska komma tillbaka till jobbet, han och jag vet hur jag känner mig. Jag ringer vårdcentralen igen, och söker min läkare.

Han har slutat.
Jag blir lite rädd.
Jag har sett på TV och läst på nätet hur man behandlar utbrända, trötta, cancersjuka.
Jag vill inte bli illa behandlad; jag vill bli frisk och kunna fungera och jobba igen!

Jag får en ny läkare; jättegullig. Hon hjälper mig med min sjukskrivning och återgång till arbete. Vi gör en plan tillsammans med mer och mer övergång till arbete. Hon är klok och ger mig trygghet. Hon är min nya läkare på Vårdcentralen, och jag känner att hon vill mig väl.

I mars får jag en skrivelse från Försäkringskassan. De vill ha ett intyg från Vårdcentralen. Jag ringer till Vårdcentralen och vill boka en tid med min läkare, hon som nu är min trygghet i en lite krånglig värld. På Vårdcentralen säger de att min läkare slutat. Kan jag kanske ringa någon annanstans? Kan jag kanske själv förhandla med Försäkringskassan? Kanske kan jag återkomma om en vecka? De har det lite jobbigt med datasystemet just nu…

Kompisen, och jobbarkompisarna, berättar hur bra det funkar på den privata vårdcentralen nära jobbet. Hur direkt de få hjälp, hur de direkt får frågor om hur de mår i HELA KROPPEN, hur väl det PRIVATA tar hand om dem.

Som vänsterpartist blir jag ledsen, rädd och förbannad! För jag vill ha en VÅRD UTAN VINSTINTRESSEN, en vård som ser HELA MIG, varje gång jag är på Vårdcentralen.

Jag vill ha en vård som värnar mig, men jag vill också ha en vård som tar hand om de människor som jobbar där. Jag vill ha medarbetar-inflytande, jag vill ha en personal som jobbar där för mig, för varandra och alla andra som är listade i min ort.

Jag vill ha en Vårdcentral som vet vad de sysslar med, som är där för mig. Inte bara när jag är LITE sjuk, utan när jag är sjuk på riktigt.

Jag vill ha en Vårdcentral som jobbar för SITT EGET BÄSTA, för att personalen själva ska känna trygghet och kontinuitet i sitt arbete. För att de ska känna att de har läkare och vårdpersonal som jobbar där för att de vill det.

Jag vill hs en vårdcentral som jobbar för ALLAS BÄSTA, för att personalen trivs med vad de håller på med, för att de kan påverka sina insatser och för att de VILL TA HAND OM OSS! Vi som är patienter, vårdtagare, hjälpsökande.

Jag vill ha en vård utan vinstintressen och med en human och personlig omsorg om individen.

Jag vill att vi ser över vården och omsorgen i kommunen och i landstinget, för att ge medborgarna DEN BÄSTA VÅRD SOM FINNS I DENNA VÄRLDEN!
Lösningen är inte privatisering; lösningen är humanisering!
För både personal och patienter.