Om undran inför livet…
Så kallade ”livskriser” har
blivit mina ledsagare i livet. Från att av vuxenvärlden ha diagnostiserats som
trotsig i ett par olika omgångar (3. 7. 9. 12, 13, 15-18-årsåldern) lyckades jag till slut bli min egen och
hamnade ganska snabbt i nya så kallade ”livskriser”. Var det inte sorgeår så
var det 30-årskris, medelålderskris, 40-årskris eller varför inte
”övergångsålder” – detta otäcka tillstånd som beskriver oss kvinnor över 40 som
någonting svettigt, stökigt, jobbigt eller, varför inte framför allt; någonting
vi slipper se i Hollywoodfilmer… Någonting vi inte vill se, inte vill lära
något av och som helst borde vilja bli 30 igen eller kanske dö.
Så otroligt befriande att då
få läsa någonting som landar så långt över det där taffligt privata men som
ändå sätter fingret på det personliga. Bo Dahlins ”En undran inför livet – barn
och livsfrågor i ett mångkulturellt samhälle” ger mig ny energi att tro att
mitt sätt att se på barnen, min roll här på jorden och vårt gemensamma uppdrag
ändå har mål och mening!
Jag läser Bo Dahlins bok
parallellt med Nina Björks bok ”Lyckliga i alla sina dagar – om pengars och
människors värde” och Katrine Kielos ”Det enda könet – varför du är förförd av
den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin”, och
kanske påverkar det mig i en politisk riktning. Men eftersom jag redan är
tämligen övertygad socialist vill jag bara tro att det påverkar mig rent
tankemässigt, och inte ideologiskt.
Boken stärker mig framför
allt i min övertygelse att man ska öppna upp för alla tankar och funderingar;
sina egna men framför allt barnens! Att lyssna aktivt på barnen och deras
berättelser är inte att sitta tyst och se ut som om man hör vad de säger för
att sedan berätta ”rätt svar” för dem, något jag tyvärr ser vuxna pedagoger
göra ganska ofta där jag jobbar.
Att som vuxen framställa sig
själv som en ”färdig människa” som barnen förväntas bli som är för mig ett
skräckexempel på de vuxnas tro på sig själva som förebilder. I stället är vi
vuxna förebilder för att vi fortfarande INTE VET ALLT, att vi kan visa det
samtidigt som vi visar att vi vill fortsätta växa tillsammans med dem som växer
upp nu. Vi är på en gemensam resa, och den går ut på att ta reda på vad vi gör
här, varför vi gör det och HUR vi kan göra det tillsammans på bästa sätt.
Dahlin refererar till
Mollenhauer, som menar att vår identitet skapas i en relation mellan det
verkliga och det möjliga, och detta kan bara skapas i fantasin. Jag tror att
den bästa läraren, och den bästa människan, är den som använder sina
erfarenheter till att som Platon erkänna att det enda man med säkerhet vet är
hur LITE man faktiskt vet, och att man tillsammans med barnen vill utforska
världen för att förstå lite till.
Att som vuxen verka ha slutat drömma, slutat
ha visioner, gör att barnen blir rädda för att växa upp, för det verkar så
oändligt tråkigt. Vi måste våga fortsätta drömma, fortsätta ha visioner, om att
världen kan bli det perfekta stället att vara på, samtidigt som vi tillsammans
med barnen letar vidare efter svaren på alla de frågor ingen har svaret på.
Jag tror att om vi istället
för att ställa olika diagnoser på alla de som inte är normala enligt vår smala
definition av normalitet kunde se att alla människor är normala just för att de
ÄR människor, och inte återigen genomgår en av alla s.k trotsåldrar som vi
nischar in barn i för att slippa svara på deras frågor, skulle vi kunna
upptäcka så mycket mera av världen. Både i oss själva och i andra.
Maria
Bergérus, 1 maj 2013
