Mitt i natten...

... är det nu.
Och här kommer en lista över saker jag ska göra innan jul:

• begära löneförhöjning
• titta rakt fram
• anmäla mig till antroposofisk fortbildning inom Waldorf-skolan
• säga till folk som suger att de kan suga någon annanstans
• Åka till julmarknaden i Kiel 

Springa för att få stå still...

Det snurrar så fort nu för tiden och vi ska ju ha tillväxt och EU har krismöte efter krismöte för att det inte går fort nog och för att alla inte tillväxer i lika rask och rasande takt som en del andra.
När jag loggar in på min bloggsida vill blogspot att jag ska "appa" och greja för att kunna blogga när jag är på språng också.
Vaddå på språng? Jag vill inte hålla på och springa omkring, appa, blogga runt, stretcha, livspussla, curla och pensions-spara för att kunna sitta still på nåt sketet gated-community-ställe för 60+-svenskar om 20 år.
Kent har gjort en låt där de sjunger att de

sprungit i ett liv nu,
sprang för att stå still
i jakt på ett mirakel
när det fanns precis intill

Det känns som om världen går ut på det. Jaga för att kunna vila SEDAN.

Jag vill inte springa nu
och inte vill jag vila sedan

Jag vill göra lite lagom hela tiden.

Ofta förundras jag över alla planer och tankar om allt man ska göra SEDAN, när man sprungit klart.
Man ska njuta av nuet
man ska umgås
man ska vara

Jag tror att jag ska se till att göra det NU.

Idag satt Lilla Storasyster och jag i trädgården och såg en av våra katter valla hönorna och jaga en humla. Lilla storasyster välte ut ett glas mjölk, och vi hämtade katten, som lapade i sig mjölken medan den droppade nerför bordskanten.

När jag kom till jobbet var det jippo-happening och "alla" borde vara i idrottshallen. Jag sa "oj då" och satte mig alldeles stilla med datorn i en lugn vrå och hittade ett bra material om att hjälpa barn att tänka själva. Istället för en halvtimma i en svettig idrottshall fick jag en halvtimme med mig själv. Det var guld värt...

Jag har försökt få min man att vilja flytta till Antroposof-Mekkat Järna för att vi ska få lite lugn och ro. Jag inser att det kanske blir SEDAN, för han ska bara jobba klart först.
Men det behövs kanske inte; jag tänker leva LAGOM NU...

Kvinnodagen 8 mars...

...och man borde vara riktigt på hugget, eller hur? Nu är det till och med en dag för sent och jag är lite smågrinig... Det är jag ofta, fast lika ofta är jag jublande glad.
(Jag har ingen diagnos, men det funkar ändå...)

Men samtidigt som jag står med glada vänsterkamrater utanför Netto i centralorten där jag bor och glatt delar ut disktrasor till alla män som går förbi funderar jag på det där med systerskap.

Hur långt sträcker sig det?

Är det bara här hemma i Sverige, så att det gäller att fixa någon fin logga på fejsbock om att jag borde gå hem före fyra för att jag som kvinna har så taskigt betalt, eller är det internationellt så att jag tvingas jämföra mig med afrikanska köns-stympade kvinnor med 7 ungar hemma, en arbets-skygg aids-sjuk gubb-tjuv till man som vägrar kondom "för känslans skull"?

Egentligen är inte den stora frågan huruvida medelklasskvinnor får lika mycket lön som medelklassmän. Det är ju också något att kämpa för, men det man EGENTLIGEN ska bli riktigt förbannad över, och göra nånting åt, är den orättvisa på arbetsmarknaden där vita medelklassmän sitter och gnider rumpa och tjänar storkovan medan kvinnor i olika färger torkar dem där bak, städar deras hus och uppfyller deras sex-fantasier för alldeles för lite lön.

Hur mycket hjälper det mina medsystrar att hälften av bolagsstyrelsens medlemmar är kvinnor med för mycket betalt? Hur mycket hjälper det världens kvinnor om kulturen bärs fram av 50% kvinnor?

Det som oroar mig mest är den klass-skillnad som tycks accepterad av alla; har du ANSVAR på jobbet ska du ha mycket betalt (men när ditt ansvar floppar får du avgångsvederlag och pension tills du dör oavsett hur dum i huvudet du är om du har ett höglönejobb), fast inte om du har ansvar för människors väl och ve.

Jobbar du med människor får du sparken och är du inte "attraktiv" hamnar du "I utanförskap" och får gå förnedrande kurser på AF eller sälja Faktum (beroende på klass och boende-ort).

Patriarkatet är ett elände, men ett ännu större elände är den enorma klass-skillnad som finns. Och växer.
Både här bland oss missgynnade överbetalda medelklassmänniskor, där hälften tjänar 4000 mindre varje år, och bland överutnyttjad och misshandlad underklass,som av någon anledning mestadels är kvinnor...

Grattis på Kvinnodagen, Världen, en dag för sent...

Glad mamma! Igen...

Jag gråter inte längre. Jag grät nog inte länge nog först; sen grät jag massor. Men nu har jag gråtit klart.
Lilla sonen kom och vände om för 11 år sedan. Skulle kunna sörja, älta, gråta, skrika och grotta ner mig.
Men nu är han en vacker ängel och han svävar över oss och är lillebror och storebror i en annan värld.
Lillasyster, 8 år, leker med tanken att han levt, att storasyskonens pappa också fortfarande levt och vad det gjort med hennes vardag. Då inser jag att man aldrig kan backa tiden. Att livet BLIR, och det enda man kan göra är det bästa i den situation man är i NU.
Tim finns alltid i mig, i mina barns och min mans minne. Men han är inte här nu. Men jag är SÅ säker på att han ändå FINNS. Han finns i mitt hjärta, och därför gråter jag inte längre. Jag är tacksam för att han VAR. Och jag kommer att kämpa resten av mitt liv för att världen ska bli en bättre plats för oss alla! Kram till er allihop!

Mina två äldsta ungar föddes med två föräldrar, men växte upp med en ensam. Deras pappa dog i en så onödig, skit-löjlig, gör-allvarlig, så jääääävla dum bil-olycka.
Men JÄVLAR vad de kan!

De kan skriva noveller och dikter som tar andan ur en. De kan skriva radioteater och göra jinglar som man själv bara drömt om.

De kan räkna ut skumma grejer med kolväten när de inte ens lärt sig att rabbla multiplikationstabellen.

De klarar sig. De år kanske till och med lyckliga!

Jag har lärt mig att man ska jobba, skaffa sig en lägenhet, en dammsugare, en osthyvel.
Mina barn gör på ett helt annat sätt.
Först blev jag rädd, men nu gillar jag det.
Gör precis vad du vill.
Nu.
Och gör inget annat!

Anställningsbar, kontakter, målbeskrivning...

På jobbet härskar Jan Björklunds deviser. Vi måste följa hans direktiv, som förmodligen kommer utifrån någon personlig smärta över att hans lärare alltid sket i hans äpplen på katedern.
Men nu har Björklund makten, och vi är tvugna att följa hans direktiv. ABCDEFI, eller hur han nu har tänkt.
Men han har säkert tänkt massor. Suttit på sin kammare och runkat över allt som INTE blev.
Så nu ska vi uppfylla hans drömmar. 5, MVG eller A. Det är det vi alla vill ha. Dit vi alla ska sträva.
Såg ett inslag på nyheterna häromdagen, där man diskuterade arbetslösa ungdomar. Den stora vackra porten ut ifrån ungdomsarbetslöshet heter "social kompetens", och handlar inte alls så mycket om 5, MVG eller A i någonting. "Läsa, skriva, räkna" som vi i grundskolan har som mantra är i och för sig bra att kunna, men det man på arbetsmarknaden efterfrågar är ungar som kan gå upp 7 på morgonen, som känner sig bekväma både med en liten obstinat kille på 7 och en grinig tant på 70 som önskar något mer än att sitta i sitt reservat och vänta/självdö.
Forskaren som intervjuas uppmuntrar ungarna att servera soppa till hemlösa, för att träffa folk i andra åldrar än sin egen. "Kanske jobba inom Lions", säger han också.
Ja, eller bara vända sig om i världen och se att jag har en jävla massa släktingar, som har kompisar, som man kan chilla med. Umgås med, bry sig om.
Inte för att bli anställningsbar. Utan för att man blir mänsklig då. Så att man kan göra något annat än jobba, skita, sova.
Kanske till och med hinna göra någon slags revolution?