När jag slutade gymnasiet 1984 fick jag jobb direkt.
Jag kopierade gamla papper på ett kontor, som skulle skannas in på microfiler; jag monterade kylskåp, packade papper och gjorde tavelramar på olika fabriker.
Man kunde nämligen byta jobb om det var allt för tråkigt, eller bara man hade en fånig förman... När jag berättade på AF att jag ville bli fritidsledare när jag blev stor ordnade de en praktikplats med "ungdomslön" - som man kunde klara sig på! - i ett halvår!
Sedan flyttade jag till en annan stad, och där skrek man efter folk i vården och hemtjänsten. Jag la fritidsledar-drömmen på hyllan och jobbade med gamlingar i stället.
I hemtjänsten var vi nästan alltid två som besökte de gamla. När den ene pratade med den lilla tanten eller farbrorn lagade den andra mat, eller hängde tvätt eller något annat som behövde göras.
Några som vi gick hem till hade trädgård; vi hann koka äppelmos som sedan blev efterrätt till den lilla gumman i en vecka framåt.
På onsdagar ordnades dans för alla de gamla som vi besökte. Många ville gå; några gick själva, andra blev hämtade av Färdtjänsten.
Gamle Erik, som jag frostade av frysen för, ville hemskt gärna gå. Han var nämligen kär i den lilla Asta, som han träffat där tidigare. Innan hon kom iväg ville hon bli kammad, och ofta hade hon på sig den lilla röda hatten som hon visste att Erik blev så glad av.
Det hade hunnit bli 1987, och jag var jätteinponerad av min pojkväns färgteve. Den var inte ny - den var absolut inte platt - men det var rätt ovanligt att man som 20-åring kände sig manad att köpa helt nya saker. Ganska många kände nån som kunde laga grejer också. Min pojkvän var bilmekaniker, och det var tur för vår bil var inte direkt ny...
Fick man för sig att köpa en NY teve kunde man gå till några rätt flashiga ställen och titta. Vi köpte aldrig någon ny teve, men vi investerade i en tvättmaskin! Det var stort! Vi hade inte råd att betala den kontant och bad att få avbetala. Då var vi tvungna att ha borgenär på lånet. Liiite förnedrande, men vi klarade av att betala den även om det tog lite tid...
2007 hoppade jag in och arbetade i hemtjänsten igen. På två timmar skulle jag se till att få upp ca 10 gamlingar. Påklädning, bäddning, ladda kaffet; Nästa! Vi var bara två om det var en väldigt "tung" gamling, en som inte orkade ta sig upp eller ner i sängen själv. Till lunch skulle vi så värma lunchlådorna, som kommunen skickar ut en gång i veckan. Plastförpackning, in i micron; disken tar kvällspatrullen. Nästa!
Jag har förstått att 2011 är det mera "slimmat med personal" än det var för 4 år sedan...
2011 ska jag köpa en grej till ungarnas dator. Vi åker till en av alla dessa enorma köpkomplex där man har "ALLT, + pressade priser!"
Affären är full av saker! OCH expediter! I varenda liten vrå står någon i svarta byxor och vit skjorta. De har en skylt på sig; "Vad kan jag hjälpa till med?"
Jag vet vad jag vill ha, men för att vara snäll mot en av de sysslolösa svartvita frågar jag om detta verkligen är rätt grej. "Jo, det tror jag absolut", säger han och jag vet inte om jag litar på honom riktigt. Jag skulle kunna fråga en annan, för det står killar och tjejer överallt som ser ut som om de vill ha något vettigt att göra på jobbet.
Men jag klarar det inte! Situationen är så absurd; Vad gör alla dessa stackare här? Så fort man stannar och tittar lite på något närmar sig en sån där stackare! En är tillochmed utklädd i kock-kläder och vill inget hellre än att tvinga på mig en "alltigenom supereffektiv och smäcker wok". Jag vill inte ha nån wok, jag behöver ingen teve! Till slut väljer jag att titta ner i golvet för att slippa säga "nej tack, jag bara tittar".
Jag beger mig till kassan. Där är de två! En slår in priset, den andre ger mig kvittot och stoppar grejen i en påse...
Mina två äldsta ungar, som båda fyllt 20, fick inget jobb efter gymnasiet. Den ene valde att flytta för att läsa på högskola. Den andre har fått en "coach" på AF, som tvingar honom att söka ca 300 jobb som telefonförsäljare, men han är verkligen ingen försäljare! Iallafall kan han inte tvinga på folk saker som de inte vill ha. Han har lyckats få lite vikariat på olika skolor...
(som han ju inte är utbildad för, men där är man tydligen inte så noga. Tänk om man rekryterade läkar-vikarier på samma premisser; vem hade vågat gå till vårdcentralen?)
Tänk om kommunerna kunde ha den budget de hade för 30 år sedan! Tänk om vården och hemtjänsten var lika personal-tät som de vinstdrivande multinationella företagen som vill få oss att känna att vi behöver ALLT de har på sina hyllor!
Tänk vad mycket ALLT de gamla skulle kunna göra med hjälp av dessa hjälpsamma ungdomar! Gå ut och gå, spela boule, gå och handla, fika i en skogsdunge, träffa andra gamla (och andra unga!), gå på café.... vad de vill!
Tänk om pengarna fanns där de borde!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar