Jag var ensam och bet ihop och kom igen.
Bytte kommun och hem och inriktning. Läste på Komvux, gick på bilskola; skaffade utbildning och körkort.
Gav mig fan på att jag skulle klara det. För mig och barnen!
Fick inga lyckopiller, för att jag varit "missbruks-benägen" i tonåren.
Tackade nej till vidare hjälp.
Gjorde högskoleprovet med höga poäng; läste lärarprogrammet och såg att jag skulle kunna göra skillnad.
Träffade drömprinsen i en kundvagn i Fredrikshavn; det tog fyra år innan det blev en ny liten människa. Vi var så glada; hon såg ut som en ängel. Hon är en ängel! Men en rädd sådan!
När lilla ängeln var ett år och fyra månader fick vi en riktig ängel.
Jag drömde om att flyga ut genom fönstret på översta våningen av Mölndals sjukhus; döda läkaren, krama vårdbiträdet som sparade hår och tog fot- och handavtryck av vår lille son.
Drömde om och om igen om att döda den där läkaren.
Han som pratade om dödkött i kroppstemperatur och om dödkött i frysen;
var tacksam för kuratorn som kom dagen efter och tog i vår son med plasthandskar.
Jag bäddade ner min son i pion-blad. Massor av nallar, foton, hälsningar.
Tog farväl.
Det är tio år sedan.
Såren borde ha läkt.
Det har jag läst om.
Men det gör fortfarande ont.
Så obeskrivligt ont!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar