I min arbetsbeskrivning står att jag är min skolas Genuspedagog. Jag har ingen egentlig utbildning; jag är nog bara en skitjobbig rödstrumpa. Jag tror inte heller att det genererar högre lön. Snarare tvärtom...
Vår skola har en lång, fin och väl förankrad tradition av att vara en skola i rörelse. Vi springer, hoppar, simmar, cyklar. Högst, längst, mest...
Jag delar ut vatten när de törstiga första och de törstiga sista kommer in i mål. Jag ser den reklamfinansierade kommuntidningens fotograf föreviga killen som kom först i mål och hör kollegornas upphetsade ord om 25-årsjubileum och rekordtider, och deras minnesbilder av sin egen prestation om byvarvet, och jag känner att magen börjar komma lite i olag.
Dagen efter det viktiga loppet ligger häften utplacerade på strategiska platser på skolan. "Resultat" innehåller minuter och sekunder utifrån alla, könvis, klassvis... Jag får en riktigt obehaglig känsla i magen och sänder en tanke till de där små gullefjunen som startade i "walking-gruppen" de som inte ens kommer att få ett diplom för sin 4 km långa promenad, eftersom de "kvalat ut sig själva" och anmält sig till den där eländiga gruppen.
Spyfärdig vägrar jag sätta upp resultatlistan på fritids fönster mot skolgården. Jag försöker istället peppa eleverna att skriva om ett äventyr. Litteraturpriset på vår skola lever en tynande tillvaro, eftersom ingen av de inblandade kommit på tanken att höra av sig till den där kommuntidningen. De manliga kollegorna har rutin och tradition och direktkontakt med tidningen, det har ju inte vi "tanter". Jag inser att det är vårt eget fel. Vi tror att om man gör nånting bra kommer folk att flagga för det. Det gör "folk" inte. De flaggar bara för sig själv.
Jag försöker mediaträna, och sedan spyr jag!
Vår skola har en lång, fin och väl förankrad tradition av att vara en skola i rörelse. Vi springer, hoppar, simmar, cyklar. Högst, längst, mest...
Jag delar ut vatten när de törstiga första och de törstiga sista kommer in i mål. Jag ser den reklamfinansierade kommuntidningens fotograf föreviga killen som kom först i mål och hör kollegornas upphetsade ord om 25-årsjubileum och rekordtider, och deras minnesbilder av sin egen prestation om byvarvet, och jag känner att magen börjar komma lite i olag.
Dagen efter det viktiga loppet ligger häften utplacerade på strategiska platser på skolan. "Resultat" innehåller minuter och sekunder utifrån alla, könvis, klassvis... Jag får en riktigt obehaglig känsla i magen och sänder en tanke till de där små gullefjunen som startade i "walking-gruppen" de som inte ens kommer att få ett diplom för sin 4 km långa promenad, eftersom de "kvalat ut sig själva" och anmält sig till den där eländiga gruppen.
Spyfärdig vägrar jag sätta upp resultatlistan på fritids fönster mot skolgården. Jag försöker istället peppa eleverna att skriva om ett äventyr. Litteraturpriset på vår skola lever en tynande tillvaro, eftersom ingen av de inblandade kommit på tanken att höra av sig till den där kommuntidningen. De manliga kollegorna har rutin och tradition och direktkontakt med tidningen, det har ju inte vi "tanter". Jag inser att det är vårt eget fel. Vi tror att om man gör nånting bra kommer folk att flagga för det. Det gör "folk" inte. De flaggar bara för sig själv.
Jag försöker mediaträna, och sedan spyr jag!
