Jag gråter inte längre. Jag grät nog inte länge nog först; sen grät jag massor. Men nu har jag gråtit klart.
Lilla sonen kom och vände om för 11 år sedan. Skulle kunna sörja, älta, gråta, skrika och grotta ner mig.
Men nu är han en vacker ängel och han svävar över oss och är lillebror och storebror i en annan värld.
Lillasyster, 8 år, leker med tanken att han levt, att storasyskonens pappa också fortfarande levt och vad det gjort med hennes vardag. Då inser jag att man aldrig kan backa tiden. Att livet BLIR, och det enda man kan göra är det bästa i den situation man är i NU.
Tim finns alltid i mig, i mina barns och min mans minne. Men han är inte här nu. Men jag är SÅ säker på att han ändå FINNS. Han finns i mitt hjärta, och därför gråter jag inte längre. Jag är tacksam för att han VAR. Och jag kommer att kämpa resten av mitt liv för att världen ska bli en bättre plats för oss alla! Kram till er allihop!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar